Riva

Så här några veckor in på det nya året så tänkte jag försöka sammanfatta 2010 ur Hotel Stelors perspektiv.

Business

Det var mitt i juli, jag fyllde 30 och sol hade mitt i högsommaren bytts ut mot regn. Vi var mitt uppe i förberedelserna av vårt eget stundande bröllop och det tillhörande kaoset höll som bäst på att byggas upp. Då fick vi reda på att en gård mitt emot vårt område var till salu. Vi hade tidigare haft mer eller mindre lösa diskussioner om att det nog hade varit roligt att försöka sig på att driva ett hotell, en restaurang, en lammgård eller någon annan form av verksamhet. Men vi hade aldrig tagit oss förbi diskussions och idé-stadiet. Helt plötsligt fanns en fastighet i vår fysiska närhet som hade ett utomordentligt läge. Dessutom så lyckades vi förälska oss i stället på första visningen. Så vi bjöd. Och bjöd… och bjöd… och bjöd lite till. Tydligen var det andra människor som också ville ha det. Who would have guessed? Fyra veckor senare och med en 50-procentig uppgång från utropspris så var stället vårt iallafall. Nu var vi nära. Det enda som återstod var ju att göra stället till hotell med tillhörande restaurang. Inget särskilt komplicerat… alls.

Bröllop

Vi vann budgivningen dagen innan vårt bröllop. Karin växlade mellan att prata med mäklaren och ringa och skälla på Postverket eftersom hennes brudklänning vägrade dyka upp. Framåt kvällen hade dom letat fram klänningen och vi hade ett storslaget bröllop ute på ett änge, precis bredvid Stelor.

Tillträde till Stelor fick vi efter lång väntan först i oktober. Det var nu vi på riktigt skulle påbörja transformationen. Vi visade stället för så många människor vi kunde, lyssnade på deras kommentarer och åsikter och sakta men säkert växte en bild fram av hur vi ville ha det. Det som från början var tänkt som ett pensionat med totalt 11 rum och gemensamma toaletter blev efter ett tag ett fullskaligt hotell med 6 rum i stora huset och 6 rum i en nybyggd huskropp längre ned i trädgården (den delen kommer inte att stå klar till sommaren). De gamla ladugårdarna skall bli en restaurang/pub för både hotellets gäster, de som bor i Västergarn/Sanda/Tofta och de som bara åker förbi.

Under tiden vi väntade på att få tillträde så försökte vi samla ihop det gäng som skulle hjälpa oss förverkliga projektet. Vi anlitade en arkitekt, Andreas, som hjälpte oss att sätta våra tankar på pränt. Vi fick våra snickare, Bert och Morgan, att inse storheten i projektet och frigöra tid för att hjälpa oss. Curt (Karins pappa) drogs in mer och mer, vi engagerade Mia (Karins mamma) och Stefan, vi hittade en brandingenjör, elektriker, rörmokare och grävare.

När vi så fick tillträde så slog omfattningen och storleken på projektet emot oss och vi fick verkligen kämpa för att inte ge upp innan vi ens hade börjat. Vi hade till en början stora problem, för vi ville verkligen sätta igång med saker, men det mesta kräver medverkan av någon eller några av de personer som nämndes ovan. Snickarna skulle inte komma förens i mitten av november. Det vi kunde göra var att ta oss an trädgården och det gjorde vi också. Det finns bland annat dokumenterat här, här och här.

Rivning

Bert och Morgan kom och drog igång i början av november. Ungefär samtidigt kom Per med sina grävmaskiner för att gräva dränering runt boningshuset och vatten och avlopp ut till ladorna. Eftersom det, när man skall bygga nytt och renovera, ofta inbegrips en stor mängd rivning så var det som Bert och Morgan fick ägna sig uteslutande åt i över en månads tid. Så samtidigt som det rullade grävskopor i trädgården och rev upp stora sår där så försvann mer och mer av intriören av huset. Golv som var för dåliga revs ut, bjälklag rensades och gamla väggar rivdes. Det kändes som att allt det fina, allt det som gjort att vi köpt stället, försvann och ersattes med ett mycket fint och genomträngande byggdamm som spred sig i huset. Morgan sa vid flera tillfällen ”Det kan verka hopplöst, men det blir bättre. Det blir det alltid…. eller iallafall för det mesta.” i något slags försök att trösta mig de gånger som rädslan och ångesten över att det bara revs och revs lyste igenom

November var också den första månaden som jag ägnade 100% åt Stelor. Jag slutade mitt jobb på Twingly den sista oktober. Det är en konstig sak att lämna bakom sig ett företag som man levt och andats i 5 år, men jag gjorde det och so far so good. Jag saknar både människorna och de arbetsuppgifter jag hade där varje dag, men ibland är det bara dags att byta riktning helt enkelt.

Gryning

Under december så började fler och fler väggar byggas upp och fler och fler bjälklag blev uppriktade och stadiggjorda. En ny fas hade inletts där det inte bara revs utan där det nu faktiskt också i minst lika stor utsträckning byggdes nytt. Det är oerhört mycket mer tillfredställande att se när saker byggs upp istället för när de rivs ned. När det sen sitter skivor på reglarna så är det nästan så att man kan föreställa sig de nya rummen (om man kisar iallafall).

2011

Våren kommer att var en ständig kamp mot tiden. Den 1:a maj skall vi slå upp portarna och då måste allt vara på plats. Jag för min del tror att vi kommer att klara det galant. Vi har en väldig massa människor runt om kring oss som stöttar och hjälper väldigt mycket. Med deras hjälp så går det vägen, det är jag övertygad om.