Jag uppslukas lätt av saker och ting. Speciellt uppslukas jag av tankar kring nya affärsidéer, eller tankar kring fördelarna med att köpa ännu ett till husdjur, eller tankar på var nästa resa ska bära av. Men det kan vara små ting som upptar hela mig, idag spånar jag på en julmarknad. En julmarknad där konstverk av olika kända och okända konstnärer, visas och framförallt säljas på Stelor. Detta sker dagen före dagen före dopparedagen.
Mycket konst är för dyr för att vi vanliga dödliga ska känna att vi spontant kan inhandla ett verk för att pryda våra väggar. Konsekvensen blir allt för ofta att vi intalar oss själva att IKEA-trycket passar perfekt ovanför soffan i vardagsrummet. Konstverken som berör oss hamnar inte nära oss i hemmen utan blir någonting att skåda på gallerier, museum och vernissage. Vi har redan en handfull konstnärer som vill vara med på marknaden där allt du ser ska vara köpbart.
Men så till arbetsnamnet Stendahls syndrom. I våras upptogs en liten del av min hjärna av ett radioprogram. Jag strecklyssnade på alla säsonger av Institutet på p3, programledarna Karin och Jesper kändes som mina nya vänner. En dag pratade de om ett psykosomatiskt tillstånd som människan kan hamna i, om hon intar en stor mängd av vacker konst. Jag blev fantastiskt fascinerad av detta tillstånd som kallas Stendahls syndrom. Nu när jag planerar att ordna en mysig konstmarknad så kom tankarna om Stendahls syndrom tillbaka.
På Wikipedia förklaras tillståndet på följande sätt: vanligtvis inträffar detta när konsten är speciellt vacker eller om en stor mängd av konst är samlad på en plats. Termen Stendhals syndrom kan också användas för liknande reaktioner under andra sammanhang, till exempel vid shopping, då man blir överväldigad och lamslagen av en uppsjö av intryck.
Vi människor är olika bra på att värja oss för allt för stora sinnesintryck. Alla människor kan inte råka ut för Stendahls syndrom då vi har förmågan att stänga av intrycken. Att kunna ta in så mycket skönhet att det tillslut brister visar på människans bräcklighet, väldigt fint.
I en artikel i SvD från 2007 läser jag hur den fiktiva personen Inge, en medelålders skandinavisk kvinna, läggs in på psykiatrisk klinik i Florens för förföljelsemani och förvirring efter ett besök i Florens.
”Fyra dagar tidigare har hon anlänt till staden, tagit in på ett vandrarhem, registrerat sig på en språkkurs och börjat ett intensivt turistande som hon nu inte längre kan redogöra för. Hon återkommer i sin osammanhängande berättelse till besöket i Santa Maria Novella, en basilika med tillhörande domenikanerkloster från 1200-talet och en av stadens främsta sevärdheter. Där tycks Inge ha blivit absorberad av Nardo di Ciones fresk ”Yttersta domen” i familjens Strozzis kapell, och känt sig utpekad av figurerna i målningen.
Vid återkomsten till vandrarhemmet är det som om allas uppmärksamhet riktas mot henne, rösterna i lobbyn, personalen i baren, tidningarnas löpsedlar, nyhetsuppläsaren i radion. Inge övermannas av skuld. Hon försöker lämna staden och ta sig hem men tappar orienteringen, och förs till sjukhus. Inge är ett exempel på en person som drabbats av Stendhals syndrom, det vill säga en psykisk störning i samband med en konstresa.”
Det finns flera tänkbara anledningar till att konst leder till symtomen vid Stendhals syndrom, där en är upplevelsen av skönhet. Att betrakta något vackert är inte alltid en odelat positiv erfarenhet. Psykologiskt är skönhet en form av perfektion, och som sådan en symbol för imperfektion och den mänskliga längtan efter det eviga eller aldrig nåbara. Upplevelsen av skönhet kan därför bli en bitterljuv blandning av glädje över livet och sorg över dess begränsningar, en katalysator för existentiell ångest och ett fantastiskt bra arbetsnamn för Stelors kommande julmarknad!
Maria och jag planerar för sopplunch, filmvisning, afternoon tea och bubbel. Så jag uppmanar er att avsätta några timmar för skönt häng i Västergarn dagen före dagen före dopparedagen.
annasundstrom
Björn Milton
elinrahnberg
joannasundstrom
Karin Milton
